Har funderat på en sak ett längre tag. Det gäller en grabb i en av mina söners klass. Denna grabb är en riktig retsticka och en ögontjänare. Han är liten och klen och i början av 6 års fick vi höra att han har en sjukdom som gör att han kan bryta sina ben lättare mm. Detta har gjort att han blivit överbeskyddad av föräldrar och av skolans personal i flera år. När de vuxna vänder ryggen till så gör han fula miner mm till de andra barnen i klassen. En dag fuckade han finger och räckte ut tungan till min grabb och han ledsnade och blev arg. Han drar då undan stolen när denna grabb skulle sätta sig så han flög ner på golvet. Vilket jag inte accepterar att han gjorde samtidigt som jag förstår honom. Men tro nu inte att läraren trodde på de andra barnen plus min son som sa att han retats. För enligt henne så gjorde inte denna grabb något för han är ju så snäll. Samma visa när andra barn gjort något mot honom pga att han retat dem.

Min fundering är då hur kan dennes föräldrar lita blint på honom. De har dessutom förbjudit honom att leka med de barn som gjort något mot honom. Nu är det bara 2 st från klassen som de godkänner att han leker med. De tror blint på honom att han alltid är oskyldig. Enligt mig är det det största fel en förälder kan göra att man tror att ens barn alltid är oskyldig. De gör inte grabben en tjänst. Det kommer ju sluta med att han är utfryst av alla pga att han ej får vara med någon enligt hans föräldrar. Har sett flera exempel genom åren hur det gått för barn vars föräldrar inte trott att de gjort något och för några av dem har det slutat riktigt illa.

Barn testar sina föräldrar och ja de ljuger för en jämt. Är ju alltid lättare att berätta vad någon annan gjort än vad man själv gjort.

Det är ju inte alltid lätt heller. När min äldste son var 8-10 år så hade han en kompis som det inte var något fel på utan det var fel hemma hos honom. När han var 4 år kom han cyklande själv till oss och var hos oss hela dagar utan att någon saknade honom. Vid kl 21.00 på kvällen så kom hans föräldrar och sökte honom. Han fortsatte att vara kompis med min grabb och ju äldre han blev och ej hade någon styrning hemifrån så blev du ju bara värre. Han gjorde tokiga saker och lärde upp min grabb bla porrsurfning mm. Efter flera varningar från mig mot honom att om han ej slutar kan han ej komma hit mer så fick jag nog en dag och sa då till pojken att du kan ej komma hit förrän jag pratat med dina föräldrar om detta problem och vad han gjorde (vill ej berätta allt det var). Då bad han sin mamma ringa till mig och hon säger då att det har han inte gjort och för att undvika att han kommer till oss och porrsurfar så måste vi ta bort datorn från grabbens rum. Då gjorde jag något som jag ibland ångrar jag förbjöd den pojken att komma till oss mer. Efter ett tag gick det riktigt utför och jag har ibland funderat om jag hade kunnat handla på något annat vis. Jag ringde aldrig Soc men de var involverade i denna familj ändå. Han kom tillslut till ett fosterhem men troligast försent. Men jag tror att om hans mamma förstått att jag inte ville vara elak och klämma åt honom på nåt vis utan bara hjälpa så hade hon pratat med grabben och han hade kunnat fortsätta att komma till oss.

Ser nu lite av samma problematik med denna grabb som jag skrev om i början bara att han verkar dock ha det bättre hemma och föräldrar som bryr sig. Men det kan vara farligt att tro blint på sina barn.

Mina barn är inga änglar långt i från och de gör tokigheter jämt men jag tar det med dem direkt jag får vetskap om vad det gjort. Jag har aldrig sagt till någon som ringt till oss för att berätta vad någon av grabbarna gjort att de har inte gjort det.

Barn och tonåringar testar oss till max och de måste få motstånd ibland för det är ju så samhället fungerar hur ska de annars klara sig.

Man har ej varit en bra förälder om man aldrig blivit hatad av sina barn. (ibland av deras kompisar som man fått ryta till åt)